Blasphemous

Vad får vi om vi blandar Black Sabbath med Castlevania och Metroid? Chefredaktör Hegevall har piskat groteska monster i tusentalet i The Game Kitchens rysligt efterlängtade indieslakt...

Musiken svävar tung som stearindoften i en gammal kyrka. Avlägsna spanska gitarrer fyller luften med ett vemod. Gitarrerna och pulsen försvinner tvärt och byts ut mot arga, dissonanta fioler. ”The Penitent One” (Botgöraren) vaknar upp på ett berg av sina slaktade bröder. I fjärran hörs deras baneman: en jättelik skepnad iklädd en dödsmask som svingar en ohygglig kandelaber. Efter en svår strid lyckas The Penitent One besegra monstret. Utan ett ord tar hen av sig hjälmen, fyller den med bestens blod och tar sedan på sig den igen. Blodet flödar ner över hela hens kropp och i hjälmens ögonhålor syns endast ett mörker.

Spelet bjuder på fantastisk stämning, en intressant och mystisk story och ett mycket utmanande gameplay. Visst, det kommer bjuda på mycket frustration och en hel del svärande över att behöva försöka besegra den gigantiska, fula och till synes omöjliga bossen för femhundrasjätte gången. Men för varje försök så känns det som att jag blir bättre och jag känner alltid, hur frustrerande det än blir att det går att klara av! Att jag nu har ett ständigt sug efter att bara spela Blasphemous resten av året säger nog en hel del, eller i alla fall någonting av två saker; att det är ett bra spel, eller så har jag blivit galen! Köp spelet och tala om för mig hur ni tycker det ligger till!

En man vaknar upp i en gigantisk hög av lik. En hög så stor att den sträcker sig långt upp på väggarna i vad som förefaller vara en stor katedral. Samtliga kroppar har en konformad hjälm på huvudet…